De här skorna borde endast sitta på fötter tillhörande personer som frivilligt vill skada sig själva.
Så varför i hela fridens namn riskerar jag mitt värdefulla liv med att vandra omkring som retard bambi på is.
För att jag är totalt blåst.
På Söndagen, bestämde jag, Karlsson, Snåran och Emet att vi skulle dissa allt vad alla hjärtans dag innebär, kasta snö på nerkärade människor, och ropa åt alla hand-i-hand par att de ändå kommer skita sig.
Därför gick vi ut på en solskenspromenad in winter wonderland. Jeejee. Jag skulle inviga mina nya coola, häftiga snöskor. Loppisfynd, lite små, men snygga. Skit i om fötterna ömmar.
500 meter. Jag hatade mina skor.
Mina hälar är numera lika skinnfria som popsis asnackimakkarat.
Jagfårenkickavattskadamigsjälv-skorna är numera de enda jag kan gå i utan att se ut som en stjärtskjuten påfågel.
Efter promenaden avskydde vi Valentines ännu mera med att äta en romantisk brakmiddag hos Masa. Axo och Steffe joinade. Vi åt ännu mera.
Kanske dags att inse att vi hade almost den perfekta vändagen trots allt hat. Vackert så.
Btw
Jag hatar halarmärken. Emme kämpar fortfarande med sina. 300 nålstick och ett raseriutbrott senare är jag nu klar. Resultatet...Värdelöst. Fingrarna svider.
Imorgon är det fastlaskiainen. Jag ska rocka min halare, strunta i skavsåren och härja i snön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar