Good to be home

Den senaste tiden har varit ovanligt lärorik.
Misstag har begåtts.
Never again.
Så vad har vi lärt oss?
Jo...
Att aldrig öppna en dragkedja med munnen när metaren visar fruktansvärda -22 grader.
Det resulterar bara i att man står mitt på stan, med käften fastfrusen i väskan och idiotförklarar sig själv utan ett enda ord.
Bättre att riskera att frysa om ena handen och ta bort vanten.
Check
Det är också totalt onödigt att lägga armen under bakluckan då någon smäller fast den.
Äckliga blåmärken.
Uscha.
Det är lika idiotiskt att ge en Disneyfigur ett muslimskt namn om man inte kan svära på sitt liv att det verkligen är det rätta.
Man ska heller inte använda en gammaldags locktång om man inte är 100 på att man har the skills to do it.
Detta dumdristiga beslut kan innebära en toffs mitt på huvudet som är 30 cm kortare än resten av håret.
Hemskt vackert,
om man vill se totalt modeomedveten ut.
Att plocka någonting ur frysen som man inte riktigt vet vad är, och tina upp det, kan leda till att man tvingas dricka 2 liter konservananas-saft, för att det man tinat visar sig vara farsans cocktails-material, och inte den fanta man själv trott sig frysa in, i somras.
Där några not-to-do:s!
90% av dem står min syster för.

Idag har varit ett riktit äventyr.
Vi har typ 3 meter snö här i out in nowhere byyyin.
Efter si sådär en 5 one tree hill avsnitt tänkte vi att de kanske är bäst att plocka fram barnasinnet och ge sig ut i snön.
Vi skulle skaffa oss rosor på kinderna och gå en promenad.
Jag och min syster lekte världsvana och diskuterade grekiska gudar.
Hon såg vid ett skede mycket fundersam ut och kläckte slutligen den om möjligt dummaste frågan jag någonsin hört.
"Men, vem var den där Tyfus då?".
Jag blev helt ställd och bad en stilla bön att det faktum att vi ser nästan likadana ut endast är en slump.
Efter halva vägen kom vi på den briljanta idén att gina över de 700 meters långa åkrarna och på så sätt bespara oss 300 meter.
Ellinore var sjuttons dåligt utrsustad i vinterskor med klackar.
Vi hade ingen proviant.
Mina kängor skavde.
Vi hade alla odds emot oss, men tog utmaningen...
För att genast ångra oss.
Det spelade ingen roll.
Man kan inte heller ta tillbaka ett fallskärmshopp då man redan lämnat planet.
Vi snubblade oss fram som två halta, fjäderlösa hönor med sendrag.
Spåren bakom oss, visade också på att vi gick allt annat än rakt.
Det kändes som om vi var påväg mot Mordor.
Ellinore påstod att hon kände sig som en blandning mellan Legolas och sex&the city karaktären Samantha...
Jag däremot, ansåg henne vara mer lik en blandning mellan Jack Black och Gimli där hon staplade fram på sina klackar.
Jag var smidig som en viträv, ända tills jag vurpa och lade mig raklång med ansiktet i snön. Jag försökte smälla i syrran och resten av omgivningen att det var frivilligt.
Uppenbarligen.
Så kom den största utmaningen på hela färden.
Diket.
Vi tog fart, fegade lite, drog andan och tog två allt annat än vackra och graciösa hopp, som inte ens tog oss till andra sidan diket. Shit.
Väl över var vi så utmattade att vi lade oss ner i snön.
Ellinore mässade på sitt testamente. Våra halsar var kruttorra och vi hyllade våra överlevnadstalanger och käkade 1 liter snö var.
Nöden har ingen lag.
Vi var tvungna att fortsätta.
Väl framme vid vägkanten trodde jag min tid var kommen.
Mitt hjärta pumpade på som en halvsöndrig tvättmaskin som är på slutrakan.
Ellinore sträckte armarna till skyarna och utgav ett segervrål.
Väl hemma kollapsade vi i köket.
Stendum idé. Jag har inte haft så här roligt sen jag ramlade i grannens bäck för 10 år sedan.
Min mor bara såg på oss, suckade och sade...
"Det här är en sådan här idiotisk idé som du bra skulle ha kunnat komma på när du var liten, men nu...?".
Det måste vara för att det snart är julafton.
Jag kommer aldrig att bli vuxen. Det är ute för mig.

the serious side of life

Sometimes

Måste man inse att allt inte är okej.
Fortsätta kämpa?
Yes söööör.
Sure did that.

Men när allt kommer tillbaka, och allt man försökt förtränga dyker upp igen, då faller man platt.
De hjälper inte att sparka, skrika, bitas eller slå.
Inte ens mina bästa ninjaskills gör någon som helst nytta.
Det finns ändå där.

Christmas

Jullov

Vi (läs: Jossan och Emme) har firat denna befrielse med att baka lussekatter.
Jag gjorde hela fem stycken, mycket vackra och perfektformade bullar. Retemme skrattade ut både mig och mina verk.
Jag tröttnade och försökte mig på en ny modell, Jesusbarnet.
Julen till ära.
Jag hann aldrig beskåda min fullbordade degskulptur.
Emme slukade den. I smyg. Hon säger emot detta, men jag såg skulden i hennes ögon.
Vi bjöd in en sömnig Axo på Lussebullar och glögg.
Hon blev överlycklig.
Emme hatade mig och jag mandlade henne.
Det gjorde ingen större skada.

Pysselkvällen på Slottet kom kanske inte att bli den succé som Hannes hade hoppats på och planerat inför, men jag njöt till fullo.
Micke gjorde ett halvt kort innan han gav upp.
Hannes var överenergisk och producerade kort efter kort. Han var lycklig ända tills jag och några andra plockade fram våra kreativa sidor och bestämde oss för att bidra.
Han sneglade avundsjukt på våra glamouröst personliga kort medan han i smyg, gömd bakom några kartongark, härmade våra ideer.
Han var egentligen inte så dålig som han trodde, och vi inte så bra som han trodde.
Vi prydde även slottets julgran med sällan skådat vackra bollar samt en julstjärna made of en Lapinkartong.
Folket svämmade över av julkänslor och Hannes rum är så juligt att till och med jultomten skulle bli vettskrämd.
Efter timmar av kreativt arbete kände vi att det var dags att styra kosan mot Oliver's inn.
Istiden hade återvänt under den oändliga tid som vi spenderat inom slottets väggar.
Vi grävde oss fram.
Det var hårt.
Kön var milslång.
Snön piskade oss i ansiktet.
Joel och Hannes smög förbi.
Jag och Emme såg på varandra, drog ett djupt andetag och tänkte att om Edmund Hillary gett sig på Mount Everest så skulle vi banne oss, klara detta!
Vi ångrade oss genast, men vägrade ge upp.
Jag kände inte av mina tår, mascaran rann längs kinderna och läpparna var blå.
Jag kivades med en uppstudsig köande.
En riktig soldat gråter aldrig.
Vi sjöng alla julsånger vi kunde komma på och tackade de som lämnade Ollis för att gå hem, otaliga gånger. Masa var en av dem.
Han meddelade oss glatt att han klarat 100klubben, och blev förnärmad då jag nämnde att han kollat i porslinsskålen 5 gånger. Det var ju faktist bara FYRA!
Anyways...
Vi kom in. Stelfrusna och utsvultna.
Jag var med om kärleksförklaringar och dirty dancing. Fattade noll av båda. Tror min hjärna förfrös där ute för några timmar.
Joel var förtjust över snön. Så förtjust att han kysste en främmande man i 40 års åldern och buffade mig i snön på torget. Jag var inte alls beredd och drog ett 10 poängs magplask , utan en simhoppares smidighet, på de snötäckta kullerstenarna. Jag förlorade fem euro (halva min egendom) och min själsfrände, vitalis i fallet. Jag var sur och genomfrusen. Jag ville gråta.
Hannes blev rädd för mig och ville gå hem. Jag förbjöd honom.

Onsdag och Sky

Jag ville inte, hade ingen lust och absolut ingen ork. Axo hotade mig till livet och jag hade plötsligt inte fler än ett alternativ för kvällen.
Slottet, once again, denna gång för att spela hatspelet gäster med gester men också favoritspelet Alias. Mycke bra där. Jag har skrattat så jag gråtit. Jag och mitt par satsade på förlust...för att inte bli besvikna.
Sky bjöd på smörgåsar och happy people.
Dennis meddelade att hans liv inte skulle vara värt ett korvöre utan mig. Smickrande.
Jag kom på mig själv med att tänka ut en bra plan för att strypa någon sådär ilte grann bara, helst obemärkt. Det blev aldrig av. Jag påminde mig själv om att jag nog egentligen är en väldigt snäll person.

That's about it.


Jag känner att det nu är hög tid för en välförtjänt paus hemhemma i good old Tenala

Magkramper och Idolfinal

Fredag och Idolfinal

Emme var nervös i dagar innan bomben till slut small.
Hon har smugit omkring dubbelvikt av magkramper och hysteriskt fnissande.
Vi har kört stafettlöpning mellan badrummet och tvsoffan.
Vi laddade med Calles alla uppträdanden.
Walking in Memphis.
Jag får gåshud.

Jossan came by
Joel ringde och bad om ett hårband.
Vi förundrades över hans beslut att finally visa sitt sanna jag, medan våra tankar vandrade iväg till klänningen i Jollsons garderob.
Efter att Emmelina ändrat frisyr 35 gånger kunde vi äntligen ge oss av mot Slottet.
Vi bländades av skinande kakel och golv medan vi välkomnades med öppna armar.
Vi stod där i hallen som 3 guldfiskar och beundrade det som julkänslorna framkallat hos killarna i Slottet.
Hannes hade fullt upp med att organisera sofforna i sitt rum.
Emme hade en chockupplevelse och började monotomt att knacka på en plåtburk.
Fler anlände.
Axo, som avskyr ordning och reda, passade på att hälla ut en lonkero i Hannes rum.
Jag och Emme hade försökt oss på samma sak, men lyckades inte riktigt lika bra.

Så slog klockan äntligen 9 och det var dags. Vi sprang, fulla, av förväntan till Oliver's inn.
Erik vann.
Värdig vinnare i det stora hela.
Calle förblev dock den enda sanna vinnaren för mig.
Ratti slängde kändisbilder omkring sig.
Micke hånade mig. Jag ströp honom.
Bagge ledde flere av oss in i fördärvet.
Jag och Ratti begravde stridsyxan och insåg att vi inte klarar oss utan varann, fastän jag kanske inte riktigt har alla indianer i kanoten. Jag kan ju låna några av honom.
Vi dansade en fredsdans.
Nicke introducerade mig för äppellonkeron och Joel drack nöjt upp den utan tillåtelse.
Ekenäs anlände och gav järnet på scen.
Vi gjorde vårt bästa på dancefloor. Hannes och Emme försökte sig på en "floorcrawl".
Det såg ytterst plågsamt ut.
Jag och Axo sopade dansgolvet och galade loss till Def Leppard.
Inget ACDC, men bra ändå.
Matsuget gjorde sig till känna.
Jag föreslog pizza.
Hannes avböjde.
Han skulle ha Mäckis mat, om det så var det sista han gjorde.
Vi beställde medan Hannes informerade vår betjänt om att han inom kort skulle avlida p.g.a. hunger, och nog var tvungen att käka några nuggets as well.
Vi var nöjda och glada enda tills Hannes fick syn på Joels pizza, och spände ögonen i mig.
"Varför va int VI efter pizza?"
Jag stirrade på honom.
Han hade redan glömt sin egen fråga och var upptagen med att leta efter en försvunnen nugget. Vi fann den i hans byxben.

Lördag

Vi fixade ihop lunch för Matias och HotLinda.
De åt med god aptit tills mos och korvsås började skymta i deras öron.
Jag blev utslängd ur mitt eget hem.
Emme skulle konsentrera sig på att bygga hus av tandpetare.
Hon har konstiga saker för sig den där sambon.
Jag och Jossan kände oss som hemlösa lusluffare och våldgästade våra vänner.
Micke kikade på jultomtar. Hannes var uppslukad av Paradise Hotel, Nicke datanörda och Joel laddade inför match.
Sedan hälsade vi på Rasmus.
Han bjöd på ägg och överskottsenergi.
Vi brudar beslöt oss för en lugn lördagskväll.
Jag spenderade kvällen med att se på 2 filmer och 300 avsnitt av One tree Hill.
På morgonkvisten blev vi överfallna av en skurk som missuppfattat det här med minusgrader.
Vår postiljon såg skärrad ut men lät bli att hjälpa oss.

Just nu sitter vakiotrion här på Loftet. Utmattade efter en powerwalk. Mina tjocka kinder är grannröda och alldeles stela. Jag ser ut som en blåsfisk med en påskkärrings sminkning.
Jag överkonsumerar tranbärssaft och citronvatten i hopp om en vackrare morgondag.
Min mage uttrycker sitt missnöje över valet av föda de senaste dagarna.
Lovely

It's good, it's goood

Idag firar vi självständighetsdagen med desperata försök till något som borde se ut som tentläsning, men som istället påminner om slukande av tacogratäng och tvgloende. Andra tjuvstartade med att fira Finlands stora dag och därmed friheten, genom att springa spritt språngande naken med armarna höjda till skyarna, runt torget. Jag undrar om de som en gång kämpade för vårt land, skulle vara stolta över vår fritänkande generation.

Min sambo. Emmelina är missnöjd över den plötsliga bristen av upplysanden om hennes bravader, här i bloggen. Så nu en gång för alla vill ja få fram att jag verkligen uppskattar och kanske t.o.m. rentav beundrar henne, för att hon är den som kan slå folk utan att vi för den skull slutar umgås med henne. Hon flashar och skakar rumpa när som helst, var som helst. Hon gillar att peta sig mellan tårna och hon är expert på att dansa för sig själv på ett sprängfullt dancefloor. Hon förstår inte ens själv vad hon säger alla gånger. Emme älskar till min förskräckelse självständighets balen. Denna dam har många unika egenskaper och vi är alla lite kära i henne.

Nu till mer relevant snack.

Fredag

Idolfebern var igång redan tidigt på morgonen. Jag var neeerrrvös inför Calles möjliga utröstning.
Jag bestämde mig för att koka korvsoppa. Ratti skrattade ut mig och jag kallade honom dissare 10 gånger. Trots fula ord knackade han i sinom tid på Loftets dörr, tillsammans med the one and only Masa. potaatiiisss.
Hannes fann min matlagning lite finurlig och jag tvingades till sist medge att det var en miss att slänga i korvbitarna som andra ingrediens.
Jag tappade halva saltkars innehållet i kastrullen. Slutresultatet var underbart. Ratti släpade mig längs golvet och jag tjöt av hejdlöst skratt och rädsla.
Folket försvann. Kvar fanns me och my homies Jossan och los Emmos. Vi mot världen framför Idol. Vi hade allt att förlora. Calle öppnade starkt med walking in Memphis. Inte ett öga var torrt.
Vid omröstningen strittade alla naglar.
Vi blev alldeles till oss då Calles plats i finalen säkrades.
Jag bet mig själv i armen för att kolla att jag inte drömde. Livet var underbart.
Beslöt mig för att fira.
Ollis.
Jag hittade något spännande på golvet och var tvungen att slänga mig ner på knäna... märkte i samma stund att det hela var ett fruktansvärt dåligt beslut. Det skulle göra ont. Jag grabbade Emmes bak i fallet. Hon blev lycklig och förväntade sig att möjligtvis få se en handsome karl när hon vände sig om...
... bara för att få se mig knäböja med häpen min. Vad var det som hände?
En och annan satte ölen i fel hals kan jag lova.
Masa deppade över Oliver's kvinnliga utbud. Hannes försökte intala sig att kvällen skulle gå i torkans tecken men misslyckades så det bara small om det. Någon random typ trodde att jag och axo var syskon. Vackert så.
Dj Razze lekte fyndig.
Micke var i sitt esse.
Han var helt inställd på bastubad i smeba.
Jag var lika ivrig, men uteblev.
På så sätt missade jag övernattning i en bassäng där det endast hade förekommit blodsbad during the night. Hannes ville veta hur sjukt det egentligen tar att bita sig i tungan riktit på riktit.
The day after lät han som en fetläppad sköldpadda med svalgproblem och talsvårigheter.

Lördag

Vi var taggade. What is love, baby don't hurt me hjälpte oss på traven.
Axo hälsade på, helt utom sig av fiilis inför kvällen.
Vi fick lugna ner henne med ett glas rödvin så att hon inte skulle skrämma livet av lilla håriga Michelle. Tillsammans peppade vi varandra och torterade Rasmus med hjälp av våra mobiler.
Han lät irriterad och vi fnissade som hormonstinna tonårsbrudar. Det var fruktansvärt.
Men vi var i alla fall lyckliga.
Vi mötte upp med gänget på Ollis.
Drog senare till Fontana för att sedan återvända till good old Oliver's.
Några föll av under färden.
Hannes överföll alla vi mötte på torget.
Jag och Linda låtsades att vi inte kände vårt uppenbara sällskap.
Jag beställde en pizza. Det vattnades i munnen när jag tänkte på vilka underbara ingredienser jag valt. I väntan på underverket lyssnade jag på Joel när han med väldig inlevelse drog " A pirate walks in to a bar..." två gånger för en finne som ändå inte förstod poängen. Joel var lika glad i varje fall och skrattade för två åt sitt eget skämt.
Vi fick våra pizzor och jag var lycklig enda in i själen, tills jag noterade att jag fått något helt annat än det jag beställt. Jag grät.
En mycket bra helg.
Knäna ömmar.
Det ska svida så man känner att man lever.

Epidemi

Det underliga och blixtsnabbt arbetande virus som drabbade Kamila onsdagmorgon, sprider sig som en global epidemi. I've got it. Av vad jag har hört har det även smygit sig på Karv. Kronisk kräkarsjuka, störningar i motoriken och svindel hör till symtomen. Gosh. Svinflunssan eller möjligen tyfus skulle vara mera välkommet.
jag har snubblat på en sladd och stigit på min dator. Insåg slutligen att det nog är bäst att placera arslet i soffan och förbli där, då man rör sig som en två och ett halvt bent mammut.

Jag skulle chilla hela gårdagen i min ensamhet. Ratti ringde för att rycka upp mig ur min dvala, jag vägrade. Jag hade en förmultning i mina planer. 10 minuter senare fattade jag att det hela var ett wakeupcall och tackade min vän Rasmus senare av hela mitt hjärta genom att bita honom vänskapligt i axeln som en utsvulten hyena med rabies. Twilight is bad for you. Tar tydligen fram det värsta i en!
However.
Jag hoppade i duschen och fann till slut vägen till Karvs under vägledning av Axo. På stationsgatan var det julkänsla och pepparkaksos för hela slanten. Folket var fördrucket på glögg, och pepparkakorna var lika vimmelkantiga som bagarna. Karv skrek ut order och någon annan tjöt fel text till en dålig julsång. Det var härligt! Svetten lackade. Hand i hand sjöng vi omedvetet i stämmor, till Robbie Williams Angels. Folket omkring oss rördes till tårar, och vi kände mycket kärlek för varandra. Masa hade stylat sig väl och hade stenhård koll på sitt mål för kvällen. Let's say that I wasn't surprised at all. "Masa sköter resten".
Jag lurade ut folksamlingen. I'm loving cloud nine, my head's in the sky.
Mycket bra alternativ. Mängder av männsikor och min favorit låt ur högtalarna. jag gjorde allt för att få Rattis uppmärksamhet, utan att lyckas. Jag surade i någon minut och sparkade honom lite försiktigt.
Jag förstod inte vad jag hade dillat om då jag meddelade att jag skulle ta en hemmakväll. No way.
I stayed until the bitter end, och berättade sedan utförligt för Ratti att jag skulle gå till Olympia. Jag var aldrig där. Jag hade aldrig ens en tanke på att bege mig dit, vad jag vet...
Jag käkade en halv pizza och drabbades av matförgiftning. Något annat kan jag inte tänka mig att det skulle kunna vara. Uscha Uscha.

Emme fixade ihop en gudomlig paj och jag grät av självömkan över skolarbeten. Nu är det gjort. Trion kikade på snyftfilm och lipade. Inte Emme, vi hade tydligen förstört hennes "filmfiilis".
Emme och Jossan gjorde tappra försök till att dissa mig och lyckades nästan. Det hela slutade hur som helst med Emme som surloppa.

Nu tar vi helg