Let's talk about football. Let's talk about ice-hockey.
Handen på hjärtat.
Det enda jag vet om fotboll är, att det behövs en boll och så ett svettigt gäng som gör allt för att få den. That's about it.
Bänkar jag mig framför tv:n och kikar på en fotbollsmatch så är det för att...
1. Alla andra som jag råkar befinna mig tillsammans med, gör det.
2.För att heja på Leeds när alla andra hejar på Manchester United eller Liverpool.
3.För att kolla in snygga spelare.
Under dessa matcher yttrar jag mig endast för att jävlas med min omgivning.
Jag lyckas alltid.
Vi brudar förväntas hålla käft under matcherna, och se söta ut i pauserna.
Eftersom vi inte vet någonting, vi kan inget, vi förstår inget, och det är liksom ingen vits att förklara för oss vad offside betyder, för vi har troligen glömt det tills nästa gång någon i sällskapet, högröd i ansiktet vrålar
"offsiiide föööör helvete". ( except those who actually are interested)
Så ja. Jag ger mig, viftar med den vita flaggan, ser uppgiven ut och erkänner.
Jag har noll koll.
Trots detta är jag inte så säker på att jag vill lära mig heller.
För om jag plötsligt kan allting...
Kommer jag då att stå som en folkilsken rottweiler med fradga runt käften, visa näven åt domaren, 3 cm från tvrutan medan jag skriker "fan ta dig och din morsa din blinda jävel!!!" ??
Kommer jag, efter en förlorad match, att ta till flaskan och lida med mitt lag?Slockna, dränkt i mina teoretiska tårar och fortsätta deppa nästa dag?
Om så är fallet...så tror jag att det passar mig bättre att retas with the real fans, kolla in Ronaldos häck, och konstatera att Rooney är tunnhårig. Det är det jag är bra på.
När det kommer till hockey, som jag däremot älskar att kolla på, så kan jag faktist säga att jag snajar vad spelet går ut på. This is the real shit. Inga brats på strutsben som springer omkring och tilldelas färgglada kort. Vi snackar nu manlighet, svett, blod och tårar. Adrenalin på högsta nivå. Högst 10 tänder kvar i käken.
Dock inget undantag att vi tjejer helst ska knipa käft här också. Ta ett chips och se glad ut.
Det är faktist inte så svårt att konstatera att en passning varit urusel då pucken glider iväg 5 meter från planerad punkt, träffar motståndarens skrinnsko, och han som passningen egentligen var menad åt ligger och sprattlar under en annan motståndare. Då. Då får också jag skrika att det var det värsta jag har sett, och att de spelar som krattor. Jag får till och med rynka pannan och se lite sur ut.
Sedan kanske jag övergår till att berätta någon sjukt intressant story, eller gnälla om hur snygg Selänne är. Jag kanske t.o.m missar ett mål. Det betyder ändå inte att jag är helt ute och cyklar. Jag tror att det helt enkelt är något i mitt blod, som gör att det omöjligt för mig att skrika, ropa och härja och lägga ner en halv vecka på att deppa över en förlust.
I still love the game.
