Jullov
Vi (läs: Jossan och Emme) har firat denna befrielse med att baka lussekatter.
Jag gjorde hela fem stycken, mycket vackra och perfektformade bullar. Retemme skrattade ut både mig och mina verk.
Jag tröttnade och försökte mig på en ny modell, Jesusbarnet.
Julen till ära.
Jag hann aldrig beskåda min fullbordade degskulptur.
Emme slukade den. I smyg. Hon säger emot detta, men jag såg skulden i hennes ögon.
Vi bjöd in en sömnig Axo på Lussebullar och glögg.
Hon blev överlycklig.
Emme hatade mig och jag mandlade henne.
Det gjorde ingen större skada.
Pysselkvällen på Slottet kom kanske inte att bli den succé som Hannes hade hoppats på och planerat inför, men jag njöt till fullo.
Micke gjorde ett halvt kort innan han gav upp.
Hannes var överenergisk och producerade kort efter kort. Han var lycklig ända tills jag och några andra plockade fram våra kreativa sidor och bestämde oss för att bidra.
Han sneglade avundsjukt på våra glamouröst personliga kort medan han i smyg, gömd bakom några kartongark, härmade våra ideer.
Han var egentligen inte så dålig som han trodde, och vi inte så bra som han trodde.
Vi prydde även slottets julgran med sällan skådat vackra bollar samt en julstjärna made of en Lapinkartong.
Folket svämmade över av julkänslor och Hannes rum är så juligt att till och med jultomten skulle bli vettskrämd.
Efter timmar av kreativt arbete kände vi att det var dags att styra kosan mot Oliver's inn.
Istiden hade återvänt under den oändliga tid som vi spenderat inom slottets väggar.
Vi grävde oss fram.
Det var hårt.
Kön var milslång.
Snön piskade oss i ansiktet.
Joel och Hannes smög förbi.
Jag och Emme såg på varandra, drog ett djupt andetag och tänkte att om Edmund Hillary gett sig på Mount Everest så skulle vi banne oss, klara detta!
Vi ångrade oss genast, men vägrade ge upp.
Jag kände inte av mina tår, mascaran rann längs kinderna och läpparna var blå.
Jag kivades med en uppstudsig köande.
En riktig soldat gråter aldrig.
Vi sjöng alla julsånger vi kunde komma på och tackade de som lämnade Ollis för att gå hem, otaliga gånger. Masa var en av dem.
Han meddelade oss glatt att han klarat 100klubben, och blev förnärmad då jag nämnde att han kollat i porslinsskålen 5 gånger. Det var ju faktist bara FYRA!
Anyways...
Vi kom in. Stelfrusna och utsvultna.
Jag var med om kärleksförklaringar och dirty dancing. Fattade noll av båda. Tror min hjärna förfrös där ute för några timmar.
Joel var förtjust över snön. Så förtjust att han kysste en främmande man i 40 års åldern och buffade mig i snön på torget. Jag var inte alls beredd och drog ett 10 poängs magplask , utan en simhoppares smidighet, på de snötäckta kullerstenarna. Jag förlorade fem euro (halva min egendom) och min själsfrände, vitalis i fallet. Jag var sur och genomfrusen. Jag ville gråta.
Hannes blev rädd för mig och ville gå hem. Jag förbjöd honom.
Onsdag och Sky
Jag ville inte, hade ingen lust och absolut ingen ork. Axo hotade mig till livet och jag hade plötsligt inte fler än ett alternativ för kvällen.
Slottet, once again, denna gång för att spela hatspelet gäster med gester men också favoritspelet Alias. Mycke bra där. Jag har skrattat så jag gråtit. Jag och mitt par satsade på förlust...för att inte bli besvikna.
Sky bjöd på smörgåsar och happy people.
Dennis meddelade att hans liv inte skulle vara värt ett korvöre utan mig. Smickrande.
Jag kom på mig själv med att tänka ut en bra plan för att strypa någon sådär ilte grann bara, helst obemärkt. Det blev aldrig av. Jag påminde mig själv om att jag nog egentligen är en väldigt snäll person.
That's about it.
Jag känner att det nu är hög tid för en välförtjänt paus hemhemma i good old Tenala
Vi (läs: Jossan och Emme) har firat denna befrielse med att baka lussekatter.
Jag gjorde hela fem stycken, mycket vackra och perfektformade bullar. Retemme skrattade ut både mig och mina verk.
Jag tröttnade och försökte mig på en ny modell, Jesusbarnet.
Julen till ära.
Jag hann aldrig beskåda min fullbordade degskulptur.
Emme slukade den. I smyg. Hon säger emot detta, men jag såg skulden i hennes ögon.
Vi bjöd in en sömnig Axo på Lussebullar och glögg.
Hon blev överlycklig.
Emme hatade mig och jag mandlade henne.
Det gjorde ingen större skada.
Pysselkvällen på Slottet kom kanske inte att bli den succé som Hannes hade hoppats på och planerat inför, men jag njöt till fullo.
Micke gjorde ett halvt kort innan han gav upp.
Hannes var överenergisk och producerade kort efter kort. Han var lycklig ända tills jag och några andra plockade fram våra kreativa sidor och bestämde oss för att bidra.
Han sneglade avundsjukt på våra glamouröst personliga kort medan han i smyg, gömd bakom några kartongark, härmade våra ideer.
Han var egentligen inte så dålig som han trodde, och vi inte så bra som han trodde.
Vi prydde även slottets julgran med sällan skådat vackra bollar samt en julstjärna made of en Lapinkartong.
Folket svämmade över av julkänslor och Hannes rum är så juligt att till och med jultomten skulle bli vettskrämd.
Efter timmar av kreativt arbete kände vi att det var dags att styra kosan mot Oliver's inn.
Istiden hade återvänt under den oändliga tid som vi spenderat inom slottets väggar.
Vi grävde oss fram.
Det var hårt.
Kön var milslång.
Snön piskade oss i ansiktet.
Joel och Hannes smög förbi.
Jag och Emme såg på varandra, drog ett djupt andetag och tänkte att om Edmund Hillary gett sig på Mount Everest så skulle vi banne oss, klara detta!
Vi ångrade oss genast, men vägrade ge upp.
Jag kände inte av mina tår, mascaran rann längs kinderna och läpparna var blå.
Jag kivades med en uppstudsig köande.
En riktig soldat gråter aldrig.
Vi sjöng alla julsånger vi kunde komma på och tackade de som lämnade Ollis för att gå hem, otaliga gånger. Masa var en av dem.
Han meddelade oss glatt att han klarat 100klubben, och blev förnärmad då jag nämnde att han kollat i porslinsskålen 5 gånger. Det var ju faktist bara FYRA!
Anyways...
Vi kom in. Stelfrusna och utsvultna.
Jag var med om kärleksförklaringar och dirty dancing. Fattade noll av båda. Tror min hjärna förfrös där ute för några timmar.
Joel var förtjust över snön. Så förtjust att han kysste en främmande man i 40 års åldern och buffade mig i snön på torget. Jag var inte alls beredd och drog ett 10 poängs magplask , utan en simhoppares smidighet, på de snötäckta kullerstenarna. Jag förlorade fem euro (halva min egendom) och min själsfrände, vitalis i fallet. Jag var sur och genomfrusen. Jag ville gråta.
Hannes blev rädd för mig och ville gå hem. Jag förbjöd honom.
Onsdag och Sky
Jag ville inte, hade ingen lust och absolut ingen ork. Axo hotade mig till livet och jag hade plötsligt inte fler än ett alternativ för kvällen.
Slottet, once again, denna gång för att spela hatspelet gäster med gester men också favoritspelet Alias. Mycke bra där. Jag har skrattat så jag gråtit. Jag och mitt par satsade på förlust...för att inte bli besvikna.
Sky bjöd på smörgåsar och happy people.
Dennis meddelade att hans liv inte skulle vara värt ett korvöre utan mig. Smickrande.
Jag kom på mig själv med att tänka ut en bra plan för att strypa någon sådär ilte grann bara, helst obemärkt. Det blev aldrig av. Jag påminde mig själv om att jag nog egentligen är en väldigt snäll person.
That's about it.
Jag känner att det nu är hög tid för en välförtjänt paus hemhemma i good old Tenala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar