Hellre ana ugglor i mossen än hitt en berguv i sängen

Hoppets lampa står mörk på vårt fönsterbräde. Det är inte det att vi inte längre lever i hoppet. Ingen har bara orka sträcka sig de 30 cm som krävs för att tända den.
Vi sitter här, vi hovrättskvinnor, och funderar över vad för illa vi gjort vår omgivning. I själva verket är det Emme som funderar. Jag sympatiserar. Hon brände trots allt våra sista popcorn.
Det är något som saknas i denna dystra miljö. Kanske är det Jessicas egenhändigt komponerade melodier i moll.
Mycket möjligt.

Jessy trivdes som en råtta i en container hos oss på Loftet. Hon stannade till idag morse. Gårdagen spenderade vi med att slå våra kloka huvuden, och mjällrika hårbotten ihop för att komma på smarta och livsnödvändiga visdomsord.
"Hellre en död jurist än dötrist".
Endel av dem är så genomtänkta och snuskigt smarta att vi omöjligt kan publicera dem innan vi skrivit kontrakt med Schildts.
Jossan lagade älgfärsgryta. Vi uppskattar vår hushållerska till vän mer än någonting annat i dagar som dessa. Jag är egentligen inte alls deppad, men deppar för andras skull. Egentligen flyter jag på lika bra som en smällfet korvgubbe i döda havet.
Jag och Emme hade lust att lipa oss tomma till en sockersöt story och bestämde oss för att placera oss framför bioduken och kika på New moon, samt dregla över muskelpaket och vackert bleka, blodsugna skönheter. Jag bjöd Jimmy på en röd nalle. Han var lika lycklig som ett barn som ännu inte fattat att jultomten inte existerar.
Filmen var den sämsta på länge. Thank God för att Jacob hade tränat sedan film nr 1. Det gjorde det hela lite lättare att genomlida. Slutet var det sämsta i världshistorien.
Jag var besviken. En besvikelse som jag trots allt ganska fort glömde efter en sjukt bra födelsedagspresent.

Live from Loftet...

Emmes telefon ringer...
Skålen är obevakad.
Jag måste knycka några popcorn medan jag har chansen.
Emme säger nuförtiden samma sak till varenda en människa som ringer.
Hon behöver lite ny livsinspiration.

Idag har jag läst om det osynliga barnet, skrattat ihjäl mig åt nya eniro-reklamen och suckat åt folket i paradise hotel. Jag tror jag borde försöka få tag i Micke och diskutera dispyterna i serien. Det är trots allt hans fel att jag började se på eländet.
Jag har också varit effektiv i mitt skolarbete och lyssnat på en föreläsning på nätet. Jag besökte drömmarnas land efter 10 minuter. Jag klappade mig själv på axeln och berömde mig själv för att jag i alla fall försökte. Jag intalar mig att allt ändå på något sätt fastnat i skallen sådär omedvetet medan jag passivt lyssnat.

Jag och Axo har konstaterat att vi i fortsättningen endast skall le, nicka mot varandra och sjunga Highway to hell, då vi festar ihop. Endast för att undvika problem och missförstånd.
Jag har varit obotligt hungrig idag. Det måste vara något med vädret.
Dr House är min nya idol, och nu ska jag samla krafter inför en tandborstning.

See ya, wouldn't wanna be ya