Hannes briljerar...

...once again. Jag har varit med om en så kallad "nära döden upplevelse" idag. Vad som riktigt hände kommer ni att få veta lite senare. Jag säger så mycket som att det inte var vackert gjort av vår kära snilleblixt, som i övriga fall påstår sig vara smidig som en katt. I doubt it.

Ibland funderar jag om han verkligen är for real eller om han bara råkat falla ut ur någon stendum animerad serie. but still... I do love him.

Tent idag.

Vi beklagade oss över Moodle som låg för uppdatering igår då vi flitigt skulle ta itu med läsandet. Jag kikade på första frågan, utbrast ett ssööta öde, samt ett gapflabb. Datacentralen är orsaken till mitt misslyckande. Facebook står för inspirationen till fråga 4. Jag älskar FB.

Jag ringde Ratti. Totalt bedrövad över de svettiga 45 minuterna av hejdlöst skrivande, som ledde ut i nowhere. Han var inte gladare. De befann sig i slottet. Han och Micke. Ratti påstod att de pluggade matematik och jag informerade dem om att jag o jossan snart skulle komma på besök. De jublade av glädje. I våra öron i varje fall.

Vi var mycket deppade. Jag slängde mig raklång på Mickes golv och beklagade mig över livet och dess svackor. Killarna räknade faktist, åtminstone då inte Micke fick för sig att beställa en batteridriven spaghettigaffel för 12 euro på smartasaker.se . Rasmus räknemaskin och lärobok skrämde skiten ur mig. Allt såg mörkt ut, ända tills Micke nämnde något pyttelite om Thaimat. Det blev liv i luckan. Ratti tog fram valpögonen och nästan bad på sina bara knän om vårrullar. Micke låtsades sova. Han var mycket trött stackarn. Vi har talat om för honom hur söt han är alltför många gånger idag. Han står nu och skakar drinkar i baren, högfärdig och stolt som aldrig förr. Om det inte vore för den där bohemen...

Micke drog ett skämt med halvslutna ögon och med en början till sömndregel i högra mungipan.
Han svamlade något om mat i utbyte mot att vi dammsugade slottet... Done and dusted.

Micke såg skräckslagen ut och vi skickade ut dem för att hämta mat. Kurikuri. Vi kan vi, stålwomen. Då vi släpat fram dammsugaren insåg vi att det inte skulle gå. Vi såg inget synligt golv någonstans. Jag kikade in i Hannes rum, besegrade mina kräkreflexer och ringde ett ilsket samtal. Jag kunde höra king of Replot bita sig i läppen och rodna av skam. Han bad mig att inte gå in i rummet. Too late. Jag skällde något om 3 veckor gammal tårta och möglig dipp under sängen, medan jag luktade på en av skjortorna på golvet och tvingades att än en gång kämpa emot min egen kropp!

Vidare till det s.k. "coola rummet". Där hade det tydligen varit fest. Oroväckande är kanske att det såg ut som om en enda människa spenderat en eller flera lonely nights i interaktion med farmville samt i sällskap av några burkar öl, och ett flertal cheeseburgers. Det var betydligt värre än Lojo soptipp. Jag och Jossan stirrade på varandra. Lade på madface, kavlade upp ärmarna och tog oss an utmaningen. Vi ångrade oss mycket snabbt, men suget efter vårrullarna höll oss kvar.

Vi slängde så gott som hälften av vad som kommit att bli en del av inredningen i los slottos. Vi snackar: möglig vaniljsås, glassplitter, tomma mjölkburkar under soffan,och en armé dammråttor större än våra egna kroppshyddor. Tur att Hannes hade ett svärd på bordet. Annars hade det aldrig gått vägen.

Jag vill inte ens nämna köket.

Jag har uttryckt mitt obehag i alla möjliga former.

Micke tog itu med maten och Ratti smekte Mickes klädhög i en halv timme... Han "städade". Jag trodde honom inte.

Hannes klev innanför dörren. Han såg litet rädd ut. Jag hälsade honom med en elak fras. Han hoppade till. Jag gav honom en kram. Arg..jag? never... Han var extremt shockad då han spanade ut över sitt andra rike. Kunde det vara sant? Man såg ju verkligen var sofforna befann sig i rummet. Han var mycket lycklig över saker som kommit fram ur dammet. En leksakspistol och en teddy björn t.e.x. ...mycke bra.

Vi tackar vår lyckliga stjärna för att Juselius håller hus i Jeppis.

Thaifood ala Wahlroos var utsökt och kryddstarkt. Nicke lovade plättar senare. Slottet såg mänskligt ut igen.

Ägg och svindyr lönnsirap åt Micke skulle inhandlas. Johannes verkade tycka att han på något sätt var skyldiga oss en tjänst (wonder whyyy), så han fick rasta byrackan i Smedsby.

Nu till the real adventure och mannen som även är känd för uttrycket

"Whats crackin my n-n-n...hu gick tenten?" Håll i er.

Destination prisma. Hinder på vägen: en rondell.

Jag såg Jossans ögonbryn höjas samt rädslan i hennes ögon. Jag hann inte med. Hannes körde, van som självaste Grönholm, blinkade och vek av. Det var han inte ensam om. Vi åkte nästan in i sidan på mötande bil. Hannes var mycket förbannad och lade hela sin tyngd på tuten, medan han slängde ut ett och annat *****.

Vi kvinnor...vi meddelade honom att det faktist varit han som gjort fel i trafiksituationen och att krocken skulle ha fallit på hans nacke. Hannes bröt ihop. Vi såg inte längre var SVEA:n slutade, färgen var den samma, all over his head. Vi skrattade så vi grät och Hannes ville gå till en annan butik. Vi vägrade. Stackarn gick som ett mähä genom hela prisma ända tills han var säker på att gubben i den andra bilen inte var där. Jag förbjöds att skriva om denna händelse. I'm sorry baby. Jag kunde inte låta bli. muhahahahah. Vi kanske kan kalla det pay back time?